Gnomvid har skrivit en intressant artikel med utgångspunkt i frågan: Varför älskar vänsterkillar black metal?. Som en vänsterkille med ett svartmetallintresse känner jag igen mig i det att behöva att fråga sig om "Varför lyssnar jag på det här?" och "Vad är det som lockar?"

Från artikeln: >Jag hade inte riktigt en enkel förklaring till det. Jag vet ju varför jag gillar det: ett känslomässigt intensivt och rått uttryck, som flörtar med det förbjudna och gränsöverskridande. Jämfört med dödsmetallen söker man ofta ett mer utlämnande och sublimt uttryck och tillsammans med auteur-idealet och förväntan på experimentering som finns inom svartmetallen finns det tydliga kopplingar till romantikens konstideal – som ju jag också gillar. Och liksom den romantiska genikulten, med dess nästan vämjelse mot måttlighet, hade sina destruktiva uttryck, har även denna genre det.

Jag har hållt mig undan de mest extrema delarna av svartmetallen. Ett av mina favoritband, Ulver, lämnade metallscenen för mer än tjugofem år sen (och det kan säkert invändas att deras tre första album, från deras renare metallperiod inte är black metal). Vet inte om det är de auktoritära strömningarna som hållt mig borta fra att lyssna aktivt på många band, men jag tror att metallscenen när man börjar gräva är mer mångfaceterad än den har rykte på sig. Gnomvid nämner några exempel i artikeln.

Jag har ändå dragits mot genren och tror att det i stor grad handlar om det extrema och kompromisslösa uttrycket, även om detta i tidvis blandats med politiskt grums. Många har dessutom varit bra musiker som i bland lyckats korsa över till andra genrer.

Jag tror ändå att man kan spela denna typen av musik med samma typ av attityd och kompromisslöshet utan att det behöver att sluta i fascism och högerextremism.

Nu får jag lyssna lite på Witch Club Satan framöver.

I generally like traditional card games, trick taking games and ladder-climbing games. Some favourites include Tichu, Ninety-nine and Haggis. Recently I have had a lot of fun playing a new ladder-climbing game for 2 players called Crisps. I have mainly played online on Board Game Arena. Ladder-climbing games is generally not very suited to two players, with some exception, and Crisps is one of them.

The object of the game is to empty the hand, but every time one player passes the winning player chooses between a face-up card and a face-down card, giving the opponent the other. Thus, the hand gradually fills up and must be planned for. The combinations in the game strikes a nice balance between strictness and flexibility.

Would whole-heartedly recommend it.

BGG link: https://boardgamegeek.com/boardgame/415108/crisps

Jag läste för några dagar sen klart Cory Doctorows The Lost Cause, en bok som är satt några tiår fram i tiden till ett USA där man på riktigt har fått känna av klimatkrisen med översvämningar, stora skogsbränder och intern massflykt av människor. Boken skildrar hur en i huvudsak ung generation försöker att förhålla sig till detta på ett ändå positivt och konstruktivt sätt; och hur de möter motstånd från andra som blickar tillbake till nutiden och kämpar emot de förändringar som är nödvändiga.

Jag tyckte som vanlig att Doctorows karaktärer blev lite platta, men det var en spännande historia som pekade på saker som vi ändå kan och kanske borde göra. Själva historien kretsade runt byggande av ett lägenhetshus för klimatflyktningar, men omhandlade också sådant som energiproduktion, matproduktion; men främst kollektiv och gemensam organisering.

Har ni tips på andra böcker som försöker bråttas med krimatkrisen?

Känns som det är på plats att översätta Lemmy-programvaran till svenska. Jag har så vidt varit och kollat på GitHub, men förstår inte hur man gör. Någon som vet hur man kan gå till väga?

Norska kommunistiska hip-hopgruppen Gatas Parlament deltog i norska Melodifestivalen 2011 med låten 'Jobbe litt mindre og tjene litt mer'.